...ja, det vill säga pilafris+risotto i ett. Rätt gott. Bättre än endast kladdkaka, åtminstone. Borde nog försöka få rättsida på maten oxå.
Så många "borden".
Inte lätt att vara svag med dålig karaktär.
Har registrerat mig på MySpace idag! Och givetvis har jag bjudit in Solvind! Men ingen annan. Litar ju endast på henne, Katja och Pål, och Katja är nästan aldrig online, och Pål skiter i
var på nätet jag finns så länge jag finns på andra sidan mailadressen när det är dags att uppdatera webbsidan.
I morgon är det både psykoterapi och träffa Ranja. Ska nog packa min väska redan idag, så jag slipper yra omkring i sista stund och försöka komma ihåg och hitta saker. Har gjort ett halsband till henne av blandannt vaxade lintrådar och träpärlor, men sen såg jag nån annans smycken och kände mig underlägsen, för hennes smycken såg exklusiva ut. Mina är inte snobbiga och exklusiva, utan lite blandning mellan.... öh, vad ska jag kalla det... Bondromantik? Rustikt? och 80-tals-aktig vit-försöker-känna-sig-som-en-amerikansk-indian.
Jag upplever det som om jag inte har vidare hög självkänsla nu.
Ex:et fick mig att känna mig underlägsen, barnslig, omogen med sin "utskällning". Det fick mig generad.
Alltså, jag förklarade nog för Saga & Ida vad ett sugmärke är. Att en del vuxna, när de kysser varandra, gillar att slicka och suga på varandras hud/skinn, eller nåt sånt. Kanske lite väl mycket info för ett barn, men jag är av uppfattningen att ett barn som aldrig får ett riktigt svar av någon vuxen kommer att söka svaren hos andra barn eller ungdomar istället, och det tycker jag är HELT FEL!!
Det är nåt med hans sätt mot mig som gör att jag tappar mina argument, tappar tråden och tanken och skruvarna och allt annat man kan tänkas tappa. Tror det är att han attackerar och är hetsig och nedlåtande/har en överlägsen attityd.
Det var onödigt gjort av mig att nämna och förklara sugmärket, men är det egentligen så hemskt att det gör mig olämplig att ha delad vårdnad?
Är det kanske avundsjuka över att nån kan älska honom men ingen älskar mig, ingen kan tänka sig att dela resten av sitt liv med mig?
Borde jag bry mig, jag som har gud på min sida, medans ex:et är på djävulens sida, och vi vet ju vilket det vinnande teamet är...
Och borde jag inte hellre känna en välvilja mot ex:et och hoppas att han ska byta tillbaka till den "goda sidan"? Inte vara en hund som återvänt till sin spya. Men NÄÄ, inte jag, inte, jag flinar gott åt den passande liknelsen.
Hanna har mina rester, vilket är en hund som gått tillbaka till sin spya.
Hur kan då JAG känna mig underlägsen?
För att jag inte har något eller någon. Ensam. Bara Saga, Ida, Solvind och Katja som skulle bli ledsna om jag till och med dog.
Ingen som kramar mig, stryker mig över kinden eller ryggen, och har inte haft någon på otroligt länge. Ex:et var ju inte känslomässigt sund, åtminstone inte i nån större utsträckning under större delen av vårt förhållande.
Det gör mig ledsen.
Känns som om vi har slösat bort så mycket tid på att vara gifta med varandra.
Jag kanske bör vara ensam för alltid?
Jag kanske inte kan innebära något positivt i ett parförhållande?
Jag är kanske en sån där som ingen kan stå ut med?
Men jag vill ju bli älskad, vill att någon tänker på mig och bryr sig om mig. Nån som vill ge mig världen, månen, guld & gröna skogar och allt det där klichéartade. :(
Jag kanske är för evigt för omogen och en börda, ett misslyckande, något man bara skäms för.
*snyft*
Jag vill duga som jag är under tiden som jag sakta växer till mig.
Jag kan inte stå ut längre.
/
Polarsken
