insikt om att va social

Jag känner mig inte asocial.
Jag känner det som att gå ut och tvångsmässigt umgås med folk för sakens (dvs att inte vara asocial) skull skulle vara ett steg bakåt för mig.
Jag tycker det är BRA att jag inte ständigt behöver bekräftelse för att känna mig bra.
Jag behöver inte vara bland massa människor och synas och höras för att tro på att jag existerar; för att uppleva det som om jag har ett eget värde i och med det faktum att jag existerar.
Jag kan känna mig nöjd och älskad utan konstant bekräftelse, dels för att jag älskar mig själv, och dels för att jag känner mig älskad på ett självklart sätt av Katja, Solvind o Job, t ex.

Även av Ida o Saga, så klart. :)

Att respektera mig själv, acceptera mig själv som jag är, och jobba på att bli en ännu bättre varelse på vår jord är väldigt viktigt för mig.
Att ta hänsyn till mina goda och dåliga sidor och arbeta utifrån fakta om hur jag är i nuet och vad jag vill uppnå är väldigt viktigt för mig.
VAD jag vill uppnå är något JAG vill besluta SJÄLV för MIN EGEN del, inte något som jag tänker låta någon annan diktera för mig.
Jag är inte lera i deras ( t ex socialens och Samhörighetens) händer, jag är min egen skulptör, jag väljer själv vad jag vill vara eller bli, vad jag kan stå för att jag är, vad jag vill ändra hos mig själv, och på vilka grunder jag fattar mina beslut.
Det är möjligt att jag kommer till nya insikter som gör att jag får ändra min åsikt, precis som andra människor gör.
Detta är en resa i kännedom om mig själv och min omvärld som jag vill göra på mina premisser. Jag vill inte bli lyft över hindren, jag vill lära mig att ta mig över när de dyker upp. Eller se dem i förväg och välja andra vägar om det passar mitt samvete och min person bättre.
Den som lägger sig i mitt liv och stressar mig till ett tempo jag inte kan hantera är oxå den som ska ta det fulla ansvaret för hur jag reagerar och agerar, dels gentemot mig själv och dels gentemot andra.

 

Det var nog det hele, just nu.

 

/Polarsken