svårt med balansen

 

Normalt undviker jag att önska att folk ska torteras, men när de ger sig på barn, mina i synnerhet då - så klart - så gör jag undantaget att inte skämmas för att tanken dyker upp, även om jag försöker låta bli att fortsätta tänka på det.
Att jag försöker undvika att fortsätta tänka på det är mest för att det förstör goda sidor inom mig, medan onda tendenser växer o får näring, och jag är till störst glädje och nytta för mig själv, mina älskade prinsessor och alla andra som förtjänar mig, om jag är en så sund och god människa som möjligt.

 

Det finns så många sidor som jag är osäker på, så många situationer jag är otrygg i, men jag har långsamt fått en tryggare känsla i min tro.
Övertygelsen om att det är så som jag tror, finns där för jämnan, men känslan av trygghet brukar inte vara påtaglig.
Och det är kanske inte så konstigt, i och med att BPS innebär en allvarlig känslomässig störning för mig.
Att nå in till känslorna är ovanligt, spelar ingen roll vilka.
De mest tillgängliga är ilska, manisk lust efter sex (men sällan glödande kåthet), och skratt, nog mest sarkasm, ironi o skadeglädje. Snävare känsloregister än jag har röstregister när jag sjunger ju.
Det är verkligen inte något jag är stolt över, denna bloggen är inte en skrytblogg, utan mer en analytisk blogg, en terapeutisk blogg. Så gör jag framsteg så hamnar de oxå här, men det är inte avsett som skryt.

Trots att jag har svårt att nå känslor, speciellt såna som allmänt betraktas som goda eller positiva känslor, så har jag någon form av medkänsla med andra.
Jag ber för de som söker, för de som verkar ha en god vilja att göra gott, för de som har behov, eller problem.

Men hon som skadar min sessor - och som jag misstänker har bakomliggande trauman och problem med sig själv och omvärlden - henne kan jag inte be för.
Inte minst för att jag upplever det som om hon motstår Gud i sina handlingar, men även för att hon skickat ett barn i döden, pga av trångsynthet eller bristande kunskap vet jag inte, det barnet är lika dött oavsett vilket.
Det känns som om hon ställt mina prinsessor i kö för avrättning. Hur ska jag kunna be för henne när jag hyser ett sånt hat? När hon frammanar hat i Idas inre?
Logiken säger mig att det är hon som kan ha störst nytta av att någon ber för henne, att det kan vara den kraften som behövs för att rätta till saker, men det bär mig emot. Än så länge. Och ska jag be för henne vill jag att hon ska få insikt och den ångest som följer på insikt om sin ondska (tro mig, jag vet hur Det känns!!), att hon inte ska få komma undan för billigt.
Och ändå, Jag är ju inte Gud, så jag kan ju inte se in i hennes hjärta. Jag har inte insikt och kunskap i alla fakta som hänger ihop och väver den väv jag skymtar bitar av. Jag tänker och reagerar som en människa, som en mamma. Och jag vill inte vara en Gud, jag vill vara en skapande, livsduglig, positiv individ som är bra för sina barn.

/Polarsken