Gud

Gud ställer till det för mig.
Jag får inte ha sex förrän jag är omgift med nån, och chansen för att hitta nån döende rik man på Viagra eller något annat potenshöjande som vill gifta sig med mig så snart skilsmässan är avklarad är inte så trolig, upplever jag det som. För övrigt är det en evighet till jag är fri (mitten till slutet av Juli) och jag vill inte gå utan sex så länge, men får väl göra det ändå, annars dödar Gud mig. Så, mitt substitut till sex får bli en återgång till självskadebeteende, för det är rätt befriande och förlösande att skära sig. Så - tyvärr - har jag börjat skära mig igen. Det ger ingen närhet, det ger inte en känsla av att vara åtrådd, beundrad, efterlängtad, någon som andra vill göra mycket för att få MIG att må bra, ingen känsla av att vara någon som kan ge en positiv sexuell respons-reaktion hos någon annan - bara ett halvtaskigt sätt att lätta på trycket. Så, jag lyder Gud i sånt han tycker är viktigt (inte för att jag fattar varför han tycker vissa saker är viktiga), men för varje gång jag önskar jag hade någon att få närhet, ömhet och sex från men måste låta bli för Guds skull så kommer jag skära mig.
Men han får allt ta och kompensera mig på nåt vis för mitt offer, i det eviga livet han ska ge mig. (Vet inte vad jag ska med ett evigt liv till om inte det heller ska innebära något för mitt välmående).
Nu ska jag skriva vidare på ett brev jag renskriver.
Och nog skära mig lite till.
Och gråta över hopplösheten i min existens.

/Polarsken